Textutdrag – Om det inte hade hänt

Madde

”Ta det nu lugnt i fortsättningen och ha en trevlig dag.”
Polismannen gjorde en slarvig honnör och fortsatte därefter till bilen bakom henne. Madde stirrade ilsket på böteslappen. Sitt livs första fortkörningsböter, det var väl bara det som fattats. Hon knölade ihop pappret och slängde det på golvet på passagerarsidan, grävde fram en pappersnäsduk ur handväskan och snöt sig. Visst var det pollen som gjorde att näsan rann?
Polismannen kom fram igen, knackade på hennes fönster och gjorde en gest att hon skulle åka iväg. De behövde säkert utrymmet för att bötfälla fler oskyldiga trafikanter. Hon gav honom en förintande blick och rullade ut från parkeringsfickan. Hyrbilen var något helt annat än att köra Olles gamla fallfärdiga Ford. Det var väl därför det gått så fort.
Madde rullade med axlarna. De var stela efter den långa körningen. Inte ett enda stopp sedan Malmö och snart var det bara dryga timmen kvar till Linköping. Malmö, det hade varit hennes hem i tre år men nu ville hon aldrig sätta sin fot där igen. Aldrig någonsin. Hur kunde allt förändras på så kort tid?
Trafiken tätnade genom Jönköping. Några minuter krävde bilkörningen all koncentration men snart lämnade hon Huskvarna bakom sig. Den vackra utsikten lyckades inte distrahera henne. Vad skulle mamma och pappa säga när deras dotter dök upp utan förvarning? När de förstod att det inte bara var ett vanligt besök? Fast de borde bli glada över att ett av deras barn flyttade tillbaka till Linköping. De klagade ju alltid över att hon och Olle bodde så långt borta.
Hur skulle det bli att bo hemma igen? Hon hade älskat sin lilla lägenhet i Malmö. Att ha något eget, komma och gå som man ville. Hon kunde städa och diska när hon inte längre stod ut med röran snarare än tröttnade på att höra mammas tjat. Nå, hon skulle skaffa sig något eget i Linköping också förstås, måste bara ha ett jobb först. Fan, vilken soppa! För mindre än två veckor sedan hade det här inte funnits på kartan. Eller hade katastrofen varit oundviklig?
Hon såg färjan över till Visingsö tuffa fram. Det gick vågor på vattnet men inte tillräckligt för att skapa några vita gäss i alla fall. Först skulle hon åka och lämna tillbaka bilen. Ingen behövde få veta om den extravagansen. Det hade varit vansinne att hyra den förstås men det hade känts så viktigt att komma bort snabbt, innan hon blev tokig. Pengar tog alltid slut alldeles för fort. Nu gällde det att vända på slantarna tills hon hittade ett nytt jobb.
Tänk om de vägrade att betala ut hennes innestående lön eftersom hon inte hade jobbat någon uppsägningstid. Fast hon var bara timanställd och de ville ju inte ha henne. Maja på Majblomman hade sagt rakt ut att hon inte var välkommen tillbaka. Ingen av de andra förskolorna hade ringt på en och en halv vecka. Det hade aldrig hänt tidigare.

 

* * *

 

”Hej!”
Madde hade öppnat med sin egen nyckel. Föräldrarna satt vid köksbordet och höll på att avsluta middagen. Stekt strömming med potatismos enligt doften. Madde hade sett fram emot något gott men strömming kom inte över hennes läppar. Magen knorrade men hon fick låtsas vara mätt.
”Nej men Madde, vilken rolig överraskning”, utbrast mamma och reste sig upp för att ge henne en kram. Pappa satt kvar men han såg glad ut.
”Nej men sätt dig, varför har du inte sagt att du skulle komma, då hade jag köpt mera strömming.” Mamma gick bort till kylskåpet. ”Pappa tog just den sista men jag tror jag har lite kycklinggryta kvar, går det bra?”
Yes, Madde tackade sin lyckliga stjärna, det fanns en Gud i alla fall. Mamma tog fram en karott och lade upp mat på en tallrik som hon ställde in i mikron. Madde slog sig ner vid bordet. Mamma skämde gärna bort henne, i alla fall så länge hon trodde att det rörde sig om ett tillfälligt besök.
”Vad förskaffar oss den äran?” frågade pappa medan han omsorgsfullt skrapade sin tallrik ren.   ”Vi har knappt hört ett ord från dig sedan i julas.”
Där kom det redan. Tjatet om att hon inte hörde av sig tillräckligt ofta fast nu var det ju faktiskt ett tag sedan. Madde tog emot den varma tallriken mamma räckte henne och tog en tugga innan hon svarade.
”Det är dåligt med jobb just nu så jag tyckte att jag lika gärna kunde ta lite ledigt.”
Hon undvek att se om föräldrarna utbytte några frågande blickar. Tyckte de det var konstigt eller lät det naturligt, det som hon försökt öva in?
”Ont om jobb? Du som alltid brukar säga att du skulle kunna jobba hur mycket som helst. Jag tycker det är riktigt skamligt att de aldrig kan ge dig en fast tjänst.”
”Jag vet inte, faktum är att jag har börjat tröttna.” Madde grep tacksamt tillfället. ”Jag kanske ska se mig om efter något här uppe i stället.”
Efter middagen tog hon på sig jackan. Det skulle vara skönt att röra på sig en stund efter den långa bilfärden. Innan föräldrarna hann reagera var hon utanför dörren. Solen sken men en kall vind fick henne att dra jackans blixtlås ända upp till hakan. Hon hade glömt sina handskar och stack ner händerna djupt i fickorna. Fåglarna kvittrade halvt hysteriskt, glada över att våren äntligen var på väg.
Det tog bara några minuter bort till Rydsskogen och hon började följa det röda spåret. Trots att de var en bra bit in i april hade den sista snön knappt hunnit smälta och det var rejält lerigt på sina ställen. Den ene joggaren efter den andre passerade henne. Vissa i full fart, andra så sakta att det knappast gick fortare än hennes promenad. Efter en stund kunde hon öppna upp blixtlåset lite.
”Madde?”
En man i grön overall som just sprungit förbi henne stannade till. Det tog en sekund innan hon insåg vem det var, trots att hon egentligen kände honom så väl. Ansiktet var högrött och glänste av svett. Han hade stannat och stod nu ett ögonblick framåtlutad med händerna mot knäna och flämtade efter luft.
”Anders. Det trodde jag aldrig att jag skulle få se dig frivilligt ute i spåret.”
Madde kunde inte låta bli att ge honom en retsam blick.
”Lisen, vänta” hojtade han till.
En bra bit längre fram i spåret hejdade sig en smal rygg med guppande hästsvans. Den visade sig tillhöra en tjej som nu kom joggande tillbaka mot dem. Hon såg ut att vara helt oberörd av motionspasset, snarare irriterad över att ha blivit avbruten.
”Nå, Madde, vad gör du i stan? Kul att se dig.”
Anders hade rest sig upp. För ett ögonblick trodde Madde att han tänkte ge henne en kram men hans svettiga uppenbarelse fick henne att ta ett steg bakåt. Han hejdade sig och sträckte istället ut armen mot den unga kvinnan som nu hunnit fram till dem.
”Lisen, det här är Madde som jag berättat om. Hon som bor i Malmö.”
Lisen såg måttligt imponerad ut över denna upplysning och fortsatte att jogga på stället. Efter en hastig nick mot Madde vände hon sig mot Anders.
”Kom, det är inte bra att stanna upp. Vi får inte förlora tempo.”
Anders såg ett ögonblick rådvill ut men började följa efter Lisen som redan var på väg bort. Över axeln hojtade han till Madde att hon skulle ringa så att de fick träffas.
”Anders, kom nu”, ropade Lisen. ”Jobba på.”
Madde tittade efter dem när de försvann bakom kröken. Hon kunde inte låta bli att le och kände sig inte lika eländig längre. Jaså, Anders hade den här gången fått tag på en som höll honom i strama tyglar. Namnet Lisen var inte bekant. Det måste vara en ny förmåga. Igen.